åska

ikväll small det till rejält på jobbet. spontan åska med hagelskur. ljudet kom samtidigt med blixten och satte igång larm som inte har larmat på år och dagar. spooky. när jag kom till min bil på parkeringen, så var det ett tjockt lager med hagel på den. då tänkte jag på snö. *burr*

oktobertankar

lyssnade på ett gammalt band i bilen igår när jag flög genom oktoberlandskapet och spanade efter rådjur på språng. vissa fraser fastnade i medvetandet, som "jag vet inte vart jag ska, men jag ska komma dit" och "håll drömmen vid liv". nej, det var ingen meditationsmusik eller new wave hjärntvätt, utan det var musik från våran eminenta svenska hiphop-band Snook (för övrigt det enda i hiphop väg jag lyssnar på). klockrena fraser, som "på tisdag flyttar jag ut ur mig själv". jag vet inte heller vart jag ska, men jag vet att jag är på god väg dit och jag förstår vikten av att hålla drömmen vid liv, även om den just i stunden känns avlägsen. jag drömmer lite dagligen. ett större boende är ett av drömmarna jag håller vid liv. det gör bra för mig- att hålla drömmen vid liv, för det känns viktigt att ha något att se fram emot, att hoppas på, att fantisera om i detta nuet. jag drömmer om en kreativ verkstad, om att plocka fram skaparglädjen hos andra, jag drömmer om ett café med enkla premisser, ett skaparcafé, jag drömmer om att syssla med mina kreationer dagligen och kanske omvandla det till en fruktsam sysselsättning. egentligen är det inga konstigheter och det skulle inte vara så svårt att förverkliga, men just nu mår jag gott i att bara drömma. det får man. man får hålla drömmen vid liv.

förändring tar tid

det jag måste påminna mig själv om gång på gång är att förändring tar tid. jag måste tillåta de pauser förändringen behöver för att kunna utvecklas och komma vidare. pauser har jag haft- långa pauser från mitt kreativa skapande, men jag har förstått att det är nödvändigt. jag kan inte tvinga fram mina monster, dockor och figurer- de måste komma fram själva. det måste finnas ett flyt i mitt skapande och då jag bara sätter mig med ståltråden och leran med en känsla att nä-nu-jävlar-ska-det-skapas, då är det självklart att det inte blir nåt av det. när flytet dyker upp- då är det dags, då är tiden mogen, pausen slut, då är det bara hoppa på och forma det som behöver formas och låta de nya kreationernas personlighet leda mig dit de vill hamna. imperfektion i perfektion. just nu tangerar jag på gränsen till paus och flyt. skapar, men ändå inte. pausar, men ändå inte. en ståltrådsfigur är färdig, en är nästan färdig, en tredje väntar på lite justeringar och en fjärde är bara ett skelett. paus. eller inte. funderar. tittar på klockan. arbetet kallar om några timmar. hinner jag fortsätta där jag pausade? kanske inte. kanske. jag behöver inte veta det just nu. det kommer.