redan november

det är svårt att förstå att det redan är november. dagarna är kortare nu och det gråa vädret gör sitt så att det känns ännu mörkare. den här förvintern har varit krävt en hel del stresshantering (jobb/hälsa) och jag vet knappt hur jag har klarat av det, men jag känner av att jag inte har den tid för återhämtning jag behöver. idag sov jag till 12 (!!!) på min lediga dag och har liksom inte lyckats starta dagen rätt. har för många tankar att sortera och det har stört min nattsömn den senaste veckan. ledsamt som tusan. jag vet inte hur jag ska vända på spiralen heller. jag tror att medvetenheten om den undermedvetna stressen tär ännu mera på mig. en pausknapp hade inte varit fel just nu. jag skulle vilja ta ett par sabbat-månader och skapa, komma vidare med renoveringen av vardagsrummet och bara andas och umgås med familjen. jag skulle vilja ha en kulturell återhämtning- berika mina sinnen. är inte riktigt närvarande varken som mamma eller som sambo just nu känns det som. lägger min energi på att bara finnas till just nu. jag tror familjen uppskattar det också.

fokusera om

helgen har som sagt gått i energilöshetens tecken, medan jag försökt ladda batterierna. det är konstigt när man längtar efter den här tre-ledigheten man har så sällan, att när den väl kommer så är man så slut att man inte orkar göra allt det där man planerat. men igår på eftermiddagen fokuserade jag om då sambon började måla lister. det går inte att slappa när den andre är aktiv. så funkar jag iaf...så det var att ta fram dammsugaren, köra med den lite, damma av tv-möbeln, fluffa till kuddarna i soffan, laga mat, ta itu med diskberget, plocka med returpapper och kartonger, åka ut med dom och recykla, handla mat, fram med fasadpenslarna och måla förstukvist (tredje lagret) och fönsterfoder, tills det blev så kallt att det var dags att gå in. nå väl, man kom något sånär rätt på aktivitetsspåret. idag ska jag hinna med lite tvätt och disk innan kvällspasset, eventuellt dammsugning av hall och kök, sen ska jag klämma in en träff med syrran om textildesign och produktutveckling. får se vad jag hinner med- ingen sovmorgon här inte. ute är det höst, det regnar. igår var det sommar och sol. det svänger fort.

morgonkaffe och egentid

en tredjedel av huset sover och en tredjedel är ute, medans jag sitter i soffan med morgonkaffet. börjar komma på fötter igen efter en hektiskt vecka, som verkligen sugit all energi ur mig. det har varit mycket (jobbet), men det har varit positiva saker ändå. jag har fått svar från konsthallens chef att jag får ha en fotouställning med mina dockor som motiv på tegelväggen mot biblioteket i januari. helgalet! min första utställning ever. det känns spännande. samtidigt börjar det ske utveckling på hobbyfronten. jag och min syster håller på att produktutveckla och nischa in oss på min stil, så det eventuellt blir mer än en hobbyverksamhet och mer som en bisyssla :) känns som vi har kommit väldigt långt under veckan.

höstvindar

nu blåser höstvindarna och jag vet med mig att den här hösten innebär förändringar. jag försöker se det positiva och inte lägga för mycket energi på det tråkiga.
nu tar jag iaf ett steg vidare med min kreativitet. har lämnat in mina fotografier för inramning. vem vet, det kanske blir en utställning nångång nånstans med mitt namn på. förbereder material till det i alla fall.
husrenoveringen har vi ingen brådska med. arga snickaren får kanske komma in på en kopp kaffe så vi får lite eld i baken. sanningen är att vi inte är vana vid så mycket plats som vi har just nu, så det känns som vissa rum bara får vänta på sin tur att användas. alltför länge går det inte att vänta dock- till vintern borde t ex vardagsrummet vara klart så att man kan kura sig ihop i soffan och titta på trädgården...
på nåt sätt har jag bråttom med förändringen och på ett annat sätt vill jag bromsa. jag tror jag bromsar lite granna, för jag har alldeles för lätt att rusa på.

tid för återhämtning

denna sommaren har jag ägnat åt att återhämta mig från vardagens arbetsbörda. i stället har jag ägnat tid åt mina kreationer och försökt hinna med inspirationen som har flödat i rasande fart. nio dockor blev klara under sommaren och jag hittade tillbaka till en uttrycksform jag känner mig bekväm i. måste medge att penseln satt inte bra i min hand i början när jag skulle måla ansikten på mina spökdockor, men nu har den hittat rätt. hoppas bara jag inte förlorar flödet nu när jag gått tillbaka till arbetet. redan efter en vecka av vardagliga måsten känns det som kreativiteten lider lite grann. får fånga upp det och ta tillvara på det så att jag inte tappar bort rätta känslan. senaste färdiga dockan ser ut så här:


har en docka till på gång, men det kommer att ta tid att göra den klar nu när jag jobbar heltid samtidigt. sånt är livet.

kunde jag

kunde jag...

om jag kunde så skulle jag...om inte rädslan bromsade mig, för visst gör den ibland, så skulle jag...om jag bara hade tid, så skulle jag...om jag vore ledig så skulle jag, om inget hindrade mig, så...om det inte fanns regler så skulle jag, om jag vågade så skulle jag...

kunde jag...

det här. just det här.

tystnad

det konstiga med att vara ensam hemma ett par timmar är att det är så tyst. man känner sig så vilsen för att det är tyst och tomt. jag tror hela familjen känner så så fort nån råkar vara ensam hemma. sambon min har också påpekat detta. konstigt. avsaknaden av liv och rörelse blir så extrem i det nya hemmet. grannarna är också tysta. ibland händer det dock när vi är hemma att mitt i alla ljud så kommer det ett ljud som inte hör hemma där just då...som i går. jag satt i soffan, läste facklitteratur på övervåningen mittemot dörren till min dotters rum, hon var inne på rummet med stängd dörr, sambon var inne i sovrummet på samma våning och plötsligt knackar det två gånger på dotterns dörr. högt och ljudligt. jag stirrar på dörren från soffan och hör döttra min springa till den, hon öppnar och frågar "knackade du?". jag satt som ett frågetecken och försökte förklara bort det att det kanske var sambon. icke sa nicke- han var inte ens i närheten och busade inte ens denna gången. hurr *kalla kårar*. det värsta är att jag hört samma sak när jag stängde dörren till dotterns rum en annan gång när jag var ensam hemma. så nu känns ensamheten och tystnaden extra påfrestande i dag. jag skulle nog få hjärtattack om det knackade på dörren.