kunde jag

kunde jag...

om jag kunde så skulle jag...om inte rädslan bromsade mig, för visst gör den ibland, så skulle jag...om jag bara hade tid, så skulle jag...om jag vore ledig så skulle jag, om inget hindrade mig, så...om det inte fanns regler så skulle jag, om jag vågade så skulle jag...

kunde jag...

det här. just det här.

tystnad

det konstiga med att vara ensam hemma ett par timmar är att det är så tyst. man känner sig så vilsen för att det är tyst och tomt. jag tror hela familjen känner så så fort nån råkar vara ensam hemma. sambon min har också påpekat detta. konstigt. avsaknaden av liv och rörelse blir så extrem i det nya hemmet. grannarna är också tysta. ibland händer det dock när vi är hemma att mitt i alla ljud så kommer det ett ljud som inte hör hemma där just då...som i går. jag satt i soffan, läste facklitteratur på övervåningen mittemot dörren till min dotters rum, hon var inne på rummet med stängd dörr, sambon var inne i sovrummet på samma våning och plötsligt knackar det två gånger på dotterns dörr. högt och ljudligt. jag stirrar på dörren från soffan och hör döttra min springa till den, hon öppnar och frågar "knackade du?". jag satt som ett frågetecken och försökte förklara bort det att det kanske var sambon. icke sa nicke- han var inte ens i närheten och busade inte ens denna gången. hurr *kalla kårar*. det värsta är att jag hört samma sak när jag stängde dörren till dotterns rum en annan gång när jag var ensam hemma. så nu känns ensamheten och tystnaden extra påfrestande i dag. jag skulle nog få hjärtattack om det knackade på dörren.